Svenska

Rysslands anfallskrig mot Ukraina utlöser en tumultartad sorgeprocess hos Sofia Parland. Rasande medvetet börjar hon skriva för att förstå vad som lett fram till kriget och vad som driver människor till att stöda det. Hon söker svar i atmosfären i Ryssland på 2010-talet då hon växte upp i Sankt Petersburg, men också i människans natur och instinkter. Går svaret att finna i längtan efter ett hem, i den mänskliga driften att stanna kvar hos den som misshandlar en för att det trots allt finns en trygghet i det? Eller är allt patriarkatets fel? Sofia Parland har inte upplevt 1990-talet, då det nya Ryssland skulle byggas och det fanns hopp. Hon har bara sett förfallet, och vittnar som en av de första om en omtumlande generationsskillnad i sättet att uppfatta världen.   Skrivet på revbenen är en bok om att släpa runt på sitt ryska arv som ett kors, med den långa östgränsen bultande vid tinningen. Om att förlora det man trodde var ett hem, och om den förlorade Sofia. Om våld från ens fädernesland, om våld från ens eget land mot ett annat land - om sorgens våld. Sofia Parlands litterära förebilder är Yahya Hassan, Linda Skugge och Edith Södergran. Deras arv gör hon något alldeles eget av.

<p>Eva Österbergs studier av människors känslor i ett historiskt perspektiv har väckt stor uppmärksamhet i forskarvärlden.</p><p>Essäerna i denna bok tar upp en rad frågor om känslorna, emotionerna, med anknytning såväl till europeisk som svensk och nordisk historia. På ett okonventionellt sätt diskuterar författaren emotioner utifrån fornisländska sagor, 1600- och 1700-talskvinnors dagböcker och brev men hon går också in på svenska skönlitterära författares verk från slutet av 1800-talet och framåt.</p><p>I botten ligger olika filosofiska resonemang om känslor hos antika filosofer som Aristoteles och Cicero, men diskussionen förs även med mer sentida forskare som Norbert Elias, Hans Peter Duerr, Martha Nussbaum och William Ian Miller.</p><p>Ett stort antal av de emotioner, som figurerat i litteraturen alltsedan antiken, tas upp. Några av dem brukar anses vackra och fina, som empati, kärleksfullhet och medkänsla. Andra emotioner kan verka fula, som avund, svartsjuka, hat. Distinktionerna är varken självklara eller eviga. I boken diskuteras även intressanta och tvetydiga känslor som avsky och vrede. Hur man ser på känslorna beror mycket på hur de används i olika sammanhang och med vilka syften.</p><p>Och hur är det egentligen med den berömda tesen om civilisationsprocessen från medeltid till nuet som skulle ha fått människor att bli mer belevade och mindre brutala i seder och bruk? Är 1900-talet verkligen så mycket mer civiliserat? Kan det rentav vara tvärtom?</p><p></p><p>Eva Österberg har varit professor i historia vid Uppsala och Lunds universitet. Hennes böcker och artiklar har oftast handlat om medeltid och tidigmodern tid men med beröringstrådar till det moderna samhället. Vid sidan av ett stort antal antologier om särskilt brottslighet och rättskipning i historiskt perspektiv, märks bland hennes böcker: <i>Gränsbygd under krig</i> (avhandling, 1971), <i>Mentalities and Other Realities</i> (1991), <i>Folk förr. Historiska essäer</i> (1995), <i>Vänskap en lång historia</i> (2007), <i>Friendship and love, ethics and politics</i> (2010), <i>Tystnader och tider. Samtal med historien</i> (2011), <i>De små då. Perspektiv på barn i historien</i> (2016).</p><p>För sin forskning har Eva Österberg tilldelats flera priser, till exempel Gad Rausings pris av Kungl. Vitterhetsakademien, Kellgrenska priset av Svenska Akademien och Anders Nygren-priset av Teologiska fakulteten i Lund.</p>  <p>Den relativt fria, associerande metoden har jag försökt låna från Montaigne och hans essäer. Den innebär bland annat att vara öppen för de berättelser och reflexioner som kan ligga i skönlitteratur likaväl som i forskares debatter, eller i operans musik, ord och gester. Några gånger har jag till och med berättat minnen från mitt eget liv, som ett slags illustration till tematiken Jag föreställer mig att just Montaigne inte skulle ha protesterat alltför mycket över denna blandning av läsfrukter, egna forskningar, personliga erfarenheter och idéer från en rad lysande forskare. När allt kommer omkring var det ju hans egen metod. </p><p><i>Eva Österberg</i></p>

När Robert Musil tar sig an en av människans trognaste följeslagare, dumheten, är syftet inte först och främst att beskriva hur den kommer till uttryck utan snarare vad den är. Han döljer inte svårigheterna med att nagla fast den och inte heller paradoxerna som omgärdar den. Dess undflyende gestalt eftersöks i politiken, konsten och det sociala samspelet. Ett antal dumhetskategorier läggs fram, från den rena enfalden till fanatikerns blinda tro, från kitschen till det kalkylerande sinnet. Men Musil pekar också på dumhetens stora allmängiltighet och hur den ingår som komponent i en lång rad företeelser, även i framsteget och klokheten.

J.M.G. Le Clézio är en passionerad fi lmälskare. I Färder i fi lmens värld, 2007, berättar han lustfyllt om sina starka fi lm upp levelser, alltifrån 1940-talets seanser i mormoderns våning i Nice med en Pathé Babyprojektor och ett lakan som fi lmduk till möten med dagens unga koreanska fi lmskapare. Färden går via tidi ga mästare som Jean Vigo och Yasujiro Ozu och Marcel Carné till Antonioni, Godard och Bergman, vars Somma ren med Monika Le Clézio skriver om med särskild värme. J.M.G Le Clézio föddes i Nice 1940. Han har skrivit ett fyrtiotal böcker: romaner, noveller, essäer, m.m. Le Clézio tilldelades 2008 Nobelpriset i litteratur.

Det enorma och traditionstyngda Kina har "plötsligt" kommit oss väldigt nära. Och detta i kraft inte bara av landets snabbt växande inflytande på västvärlden genom den expanderande ekonomin, som inbegriper uppköp av våra heligaste technosymboler som kameratillverkaren Hasselblad och Volvo personvagnar, utan också i uppenbarelsen av dess lika "plötsliga", och därmed "skrämmande", modernitet. Vi måste nu lika "plötsligt" bestämma oss för vad det är vi ser, eller något blygsammare: vad det är vi ska titta på och titta efter? Å ena sidan har vi landets enorma expansion, å andra sidan ser vi Kinas historiska underskott: brist på demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och grundläggande välfärd. I det senare sällskapet kan vi obekymrat behålla de koloniala glasögonen: när ska de bli lika godhetsfulla som vi? Men först när vi lägger ifrån oss den ingrodda kolonialismen, utan att ersätta den med kulturrelativism, blir vi i stånd att historisera våra jämförelser. I "Kinesiska samtidigheter" beskriver Kina-kännaren Göran Sommardal i essäform några avsnitt av den samtida kartan: historien i historieskrivningen, världsbildarnas historia, personerna i romanerna, kulturrevolutionens litteratur och poesins berättelser.

Detta är en ny, modern översättning (2017) av detta klassiska verk av Virginia Woolf. <p>"Hur ska vi enligt er uppfattning kunna förhindra krig?" - denna fråga, ställd i ett brev från en a­dvokat i London, utgör startpunkten för Virgini­a Woolfs essä Tre guineas som kom ut 1938. </p><p>Fascismen och nazismen hade vuxit sig starka i Europa och ett storkrig tycktes alltmer hotande. I essäns tre kapitel analyserar Virginia Woolf det samband hon ser mellan kvinnors underordning, manliga hierarkier och ett samhälles disposition för krig. I brev till tre olika mottagare - två kvinnor och en man - presentera­r hon de belägg hon funnit för sina teorier och diskuterar, ofta med dräpande ironi och humor, möjliga vägar till förändring. </p><p>Tre guineas är en lektion i kvinnohistoria men även en uppfordrande maning till motstånd mot fascism och militarism.</p>

Det konstnärliga skapandet har i alla tider fungerat som ett sätt för människan att hantera och gestalta de stora existentiella frågorna. I vår kristna kultursfär har detta konstnärliga utforskande ofta skett i dialog med just kristendomen. Den här boken vill hålla den dialogen levande. Här belyses ett antal verk och konstnärskap utifrån kristen tanke och tradition. Här utforskas den sakramentala livskänsla som präglar Torgny Lindgrens författarskap. Vi hör hur evigheten strömmar genom tiden i Gustav Mahlers symfonier. Vi följer med Hermann Hesse på kurort, strövar genom Andrej Tarkovskijs apokalyptiska landskap och låter Bruce Springsteen visa vägen till det förlovade landet. Hela tiden med skapandets helige ande som följeslagare.